Ett stelt leende

Jag har nästan allt jag vill ha i mitt liv just nu. Jag har en sambo jag älskar, jag har mina husdjur som jag älskar, jag bor bra, har "dröm" jobbet och har hälsan. Det enda jag saknar är något som jag uppenbarligen aldrig kommer att få, det vill säga barn. I flera år har jag väntat på att min sambo ska ändra sig. För ett tag sedan sa han att han kan tänka sig att skaffa barn, vilket gjorde mig väldigt glad, överlycklig faktiskt. För det är ju nåt jag velat väldigt länge. Den lyckan blev dock kortvarig när han i nästa mening säger att vi inte kan ha barn så länge som vi har katt. Så ge lite hopp för att sedan rycka under mattan...Ett steg fram, fyra bak. Jag tänker inte välja, så är det bara! Båda katterna kan leva i många år till. Jag vill inte vänta tills jag är 40 innan jag försöker bli förälder. Den ekvationen går inte ihop!! Jag vill inte, tänker inte, vägrar välja mellan mina katter och ett eventuellt barn.
Varje gång någon ska meddela sina glada nyheter, att de ska få tillökning, måste jag sitta där med ett stelt leende, kämpande mot tårar, ställa standardfrågorna "när är det beräknat?" "mår du bra?" osv. Samtidigt som det inombords känns som någon slår mig hårt med ett basebollträ så det svartnar för ögonen för att sedan sakta skära sönder mitt hjärta. För det är så det känns att veta att det aldrig kommer att bli min "tur". Sånt här får mig att vilja leva ett jävligt kort liv, för varje gång nån ställer frågan "ska inte ni skaffa barn snart?" vill jag sjunka genom jorden. För det gör så jävla ont! Och det värsta är att sambon inte verkar ha någon som helst förståelse för att det här är jävligt jobbigt för mig. Utan varje gång jag blir tystlåten på vägen hem efter att någon meddelat sina lyckliga nyheter så tror han att jag är sur. Vi har varit ihop i över tio år och han kan fortfarande inte se när jag är ledsen...